Sen jag var 6 hade jag säkert KONSTANT tjatat om en egen häst, en som är bara min och ingen annans. Varenda dag sen jag var sex alltså bokstavligen. Jag var sjukt avundsjuk på alla som hade egna ponnys och jag klarade allvarligt inte av avundsjukan. Minna att jag vägrade åka ut till landet för där hade grannarna ett stall med barn som fick rida varje dag, klarade inte av det var alltid så ledsen inombords när jag visste att jag kommer aldrig att få uppleva den känslan, av att ha något riktigt riktigt eget.
Åren gick, jag blev 14 då blev jag knäpp det var ett hysteriskt tjat om en häst, minns så många gånger jag grät p.g.a. att det var ett konstant NEJ, skrev textmeddelanden, jag bad, jag skrev e-mail till pappa där jag skrev romaner om hur jag skulle sköta allt in i detalj (har en bok kvar där det står sådant också) men nej. Låter löjligt men jag var förtvivlad, det var det enda jag ville och kände mig hjälplös när jag visste att det aldrig skulle hända.
På något sätt så lyckades jag övertala föräldrarna att låta mig ta en häst på foder, ingen aning hur det gick till men på något sätt så gick det.Sa lite i försiktigt att "jag gör det och bevisar att jag klarar av en egen häst nångång", det fick man typ ett "hmm" som svar på. Provade mycket hästar, tills haha vi fastnade för en arabhingst, inte precis vad vi tänkt oss men han var en dröm att rida så det fick bli han,Veraz.
Mel Veraz NL som han hette eller "Verkku" hade jag i 2 år på foder, jag utvecklades mycket under den tiden, hade en sjukt bra tränare faktiskt med jäkligt bra metoder som fick mig att lära mig saker och ting, som vikthjälper, sits och att ställa hästen. Hon ville att jag skulle tävla men nej det var jag för rädd för, aldrig i hela livet.
I november 2009 fick jag veta att min kusin fått en ponny, en fin hopponny och även mina 2 åriga kusiner hade fått en shetlandsponny. Jag trodde jag skulle dö, jag hade velat hela mitt liv, och vissa fick allt bara levererat kändes det som. Den 2.11.2009 bestämde jag mig för att en sista gång fråga pappa, hade bestämt orden i förväg och funderat länge. Minns att jag grät till mamma i telefonen efter denna diskussionen, och plötsligt ropar pappa att "okej". Paff var man kan jag säga, 10 års tjat och plötsligt så var allt jag ville ha möjligt. Det som alla sagt hela mitt liv att "sluta tjata du kommer aldrig få en häst" det var bortblåst, jag hade bevisat att vill man tillräckligt så går det. Jag hade gått varje dag och skött om min hingst i verkligen vått och torrt och i -30 grader utan manege i två år utan gnäll.
Det första jag gjorde var att jag ringde min kusin och alla kompisar och berättade saken, har aldrig varit så glad som då, och alla var så klart glada för min skull. Från och med detta så började hästsökningen. Ponny skulle det vara, fastän jag var 16 år, och den skulle hoppa 1 meters banor, och vara snäll. Ja slutligen efter många ponnyer blev det Happy, gått någon 100 cm:s bana och tävlat nationell lättA.
Provridningen var katastrof, var livrädd för honom verkligen haha, han drog runt och bockade med mig och var galet stark, men det var ändå han, det var honom jag skulle ha, ingen annan. Vi provred en gång till och det var knäppt haha! Min duktiga farbror som varit finlands juniormästare fick känna på Happys sken och bockningar. Han konstaterade "denna kräver massor av jobb men kan bli bra". Tja med dom orden så blev det en månads provtid fr.o.m. 2.1.2010.
Det var med skräck jag satt upp på honom första gången på Esbo gård där vi hade honom uppstallad, ägarnas ord om hur bångstyrig han kan vara satt som limmade i huvudet "olympia bettet på!" hade de sagt, de var lite rädda då han slängt av hennes flicka 3 gånger och sparkat henne i huvudet och efter det hade de gett honom på foder åt en äldre tjej under tiden han skulle säljas då den riktiga ägaren hade sagt att hon aldrig mer sitter upp på honom. Men jag var riktigt förvånad när jag suttit upp, han var supersnäll? Inte ett bocksprång inget, bara travade på hur snällt som helst.
Jag och Kusinen med våra ponnys
Första gången på ryggen på min egna ponny
Vi väntade på att han skulle börja bete sig dåligt, och det kom väl där i slutet av januari-början av februari. Han började sticka i manegen och bocka utan orsak, bara stack och jag blev livrädd. Men det löste sig på nån vecka, då jag kom på att han gjorde det för att han var uttråkad och för att protestera. Efter de få incidenterna har han aldrig gjort så igen.
Happy hade jag i 2,5 år och är den bästa tiden någonsin, han lärde mig allt jag kan och vi byggde ett jäkla starkt band under den tiden. Han tog mig från att vara riktigt livrädd för att rida, inkl. starka bett och vågade aldrig rida i skogen. Till att kunna lita på honom 199% och rida omkring i skogen barbacka och galoppera i full fart, och hoppa hinder på 110 utan sadel för att jag litade på honom så. Som ett plus fick jag smaka på tävlandet rejält med honom också, men det är bara en bisak.
Nu är han hos nya människor som jag hoppas att också ska lära sig massor utav honom, och att han stannar där så länge dom kan och förhoppningsvis så kan jag köpa tillbaka honom när han är gammal så han får komma till mig på pension och att typ mina barn får lära sig att rida på honom, det är drömmen ♥
Dagen före han åkte
Lite ponnybus, men satt som klistrad. Jag red 98% av gångerna utan sadel.
Kul när du skriver långa inlägg !! :) alltid rolit o läsa!
SvaraRadera