NU RAKT PÅ SAK

Är så arg idag, kan inte ens förklara. Andra dagen man blir väckt kl.7 av ett jäkla skrik i HELA HUSET och jag är sjuk, har jobb och behöver sova, men nej måste vakna super tidigt med hvudvärk och snart sjukskriva mig p.g.a det här fan!

Och är så trött på att inte existera här hemma, fan rakt sagt. Bryr mig inte vem som läser dessa meningar. Det senaste halvåret har jag inte synats, funnits eller räknats till här. Har jag frågat om mat så är det för jobbigt, fine lagar själv men när människor inte tar i beaktande att det ska fnnas nåt jag kan äta. Stallet åker jag ALLTID själv till, inte att drömma om att nån kommer med haha neerå. På tävlingar får jag inte räkna med att nån kommer heller, de kommer om "de har lust". Min födelsedag kom man inte heller ihåg. När man vill prata så är det "gå bort du stör". FINE!

Är så trött på att inte finnas längre, alla är så självupptagna här! Som tur så bor jag nu två dagar hos killen så slipper man vara osynlig för två dagar, skönt. Hans mamma uppskattar mi mer än min egna t.o.m. så skönt att slippa det här skitet nu. Tyvärr så är söndagen återvändodag.

Såhär öppet brukar jag inte skriva, men nu ORKAR jag inte längre, vill ha egen inkomst och flytta ut bara. Och ja jag vet att de inte bryr sig när de ser det här heller, haha känner väl de hä typerna ganska bra. Men whatever är redan van med att inte finnas/uppmärksammas här hemma.

Saknar nångång min barndom då man fanns, och vi var en hel familj. Skiljsmässan har i stortsett aldrig påverkat mig, men kan ändå sakna som det var nångång. Jag avundas familjer som håller ihop och har ett samband. Har inte jag, eller vill men nej. Min syster sa också en gång att " jag räknar inte med Linnéa i min barndom, som om hon inte skulle ha funnits". Det sved, den gången. Där var den krossade familjen igen, kul.