Nu just sitter jag med tårarna i ögonen, igen. Andra gången idag, tror inte nån förstår... Inge VET hur mycket jag tänker på denna ponny, Happy. Bara att se hans namn får mina ögon att svida. Ingen kan förstå hur mycket vi gått igenom. Inte bara inom ridningen, men han gav mig mitt liv tillbaka när det var som värst.
Jag kollade igenom lite bilder och såg bilder och filmer från oss två, när det varit riktigt dåligt. Kommer alltid ihåg orden föräldrarna sa "om du inte blir frisk så säljer vi hästen, du måst orka för honom". Och han fick mig att orka kämpa för honom, och han är borta, borta och borta. Min lilla kille, jag vet att han har det bra men det tar inte bort smärtan.
När han nyss hade kommit, han skulle just stegra sig här och före denna bildern hade vi gått omkull i en snödriva
Inte bara att jag var sjuk gjorde bandet starkt utan det att han började lita på mig och jag på honom. När han kom var han knäpp, skenade omkring och rymde, var galen och måste ridas med kimblewick. Jag var livrädd för honom då, så rädd vågade knappt hoppa. Inte ens för att tala om att rida ut. Men sista året så ordnades allt upp 100%. Red ut varje dag, utan sadel, red med grimma, hoppade 110 utan sadel. Han sov stallgången fastän han stod lös, för han litade på mig, han visste att jag aldrig skulle vara elak. Han ville inte rymma.
Vi hoppade ofta utan sadel
Red i grimma
Problem löstes
Så gott som varje dag kommer tårarna, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag VET att jag har gjort rätt beslut, och han saknar knappast mig. Men jag saknar honom så att jag inte kan leva. Vill bara hämta hem honom i boxen och krama honom och aldrig släppa. Men KAN inte, har ingen makt längre, över min ponny. Jag vill ha honom tillbaka, nu...
Som TUR har jag första köpsrätt på honom OM han blir till salu nångång. Då köper jag tillbaka honom, no matter what. Han kommer alltid att vara den speciella ena, min kung ♥.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar